Samma gamla jag, men ändå så förändrad.

De här två ser ju om som bästisar, eller hur? Det stämmer kanske, från Hermans håll, men från Grys -not so much. Givetvis älskar hon sin kusin nånstans där i bakgruden, hon har bara glömt det för tillfället. Just nu är han mest i vägen och föremål för gråt och tjuvnyp. Herman får INTE leka med någon av Grys saker, då vill hon ha saken, hur ointressant den än är. Får hon inte tag på den blir hon förtvivlad. Han får inte komma för nära henne och hennes saker, då blir det lätt att han puttas ner från tex bordet han balanserar emot, får sig en lite för hård klapp på huvudet eller en diskret utflygande fot nånstans på sig där i förbifarten. Lilla Gryan kämpar med sina känslor! Hon vet när hon gör fel, det syns, så vi försöker hantera det på bästa sätt. Herman är inte så medveten ännu, som tur är. Stackaren! Det är troligtvis något som kommer att komma och gå dem emellan, bara att vi vänjer oss och skaffar ögon i nacken!

Klapp, klapp...KLAPP.

Går det klappa hårdare tro? Verkar gå okej, kanske liiite hårdare...

Ouj, mamma och Lina, tittar ni? Gryan klappa fiiiiint, lova.

Sötnosen Herman håller humöret uppe, trots tuktningen!